Vattnet får äntligen sin stund i rampljuset när det gäller koldioxid
De flesta företagsrapporter om vattenanvändning ger bara en ofullständig bild. Vanligtvis mäter företagen vad som sker inom sina egna anläggningar – och bortser sedan från de betydligt större vattenbehov som finns i deras leveranskedjor, där den verkliga risken ofta ligger.
Ett exempel är ett globalt klädföretag som publicerade en hållbarhetsrapport där det framgick att företaget hade minskat sin förbrukning av sötvatten avsevärt och samtidigt låg i linje med sina interna mål för vattenbesparing. Men rapporten ger knappast någon bild av företagets verkliga vattenpåverkan – men varför egentligen?
Eftersom det inte finns något gemensamt ramverk för att mäta företagens vattenrisker längs hela värdekedjan – och utan ett sådant kan företagen endast mäta det som faller inom de gränser de själva fastställer. Initiativet ”Water Scopes 1–3” – som utvecklats av SCS Global Services med World Resources Institute, WWF och CEO Water Mandate – syftar till att ändra på detta.
Största delen av det här klädföretagets vattenavtryck fanns långt uppströms i dess leveranskedja, nämligen vid odlingen av bomull och andra råvaror. I flera inköpsregioner konkurrerade bevattningsbehovet för textilgrödor direkt med dricksvattenförsörjningen, livsmedelsproduktionen och de minskande grundvattenreserverna. Företagets granskning var korrekt inom de ramar som det själv hade fastställt. Den mätte vattenförbrukningen i de egna fabrikerna, men förbise det mycket större beroendet av jordbruksproduktionen och leverantörerna – de delar av värdekedjan där företagets verkliga vattenrisk, sårbarhet vad gäller anseende och långsiktiga försörjningsinstabilitet faktiskt fanns.
Detta är ett utbrett problem inom företagens vattenrapportering. Fråga flera hållbarhetschefer hur deras företag mäter vattenrisker, så får du lika många olika svar. De flesta företags vattenprogram fokuserar på den direkta verksamheten – det som sker inom anläggningens staket – eftersom det är det som går att kontrollera, granska och rapportera. För de flesta branscher utgör detta dessutom bara en bråkdel av den faktiska helheten.
Företag inom kläd-, kemikalie-, teknik- och livsmedelsbranscherna mäter sin vattenförbrukning var för sig, bransch för bransch, i isolerade enheter, utan någon gemensam grund för vad ”korrekt mätning av vatten” egentligen innebär längs hela värdekedjan. Resultatet blir en situation där jämförelser är omöjliga, investeringar styrs fel och de företag som är mest utsatta för vattenrisker ofta har sämst insyn i sin egen exponering.
Klimatrapporteringen stod inför en liknande utmaning för två decennier sedan. Innan Greenhouse Gas Protocol fastställde det numera välbekanta ramverket för utsläpp enligt Scope 1, 2 och 3 mätte företagen koldioxidutsläpp på olika sätt, vilket gjorde det svårt att jämföra rapporterna och ytterligare försvårade regleringen. Protokollet löste inte alla problem, men det skapade ett gemensamt språk som investerare, tillsynsmyndigheter och företag kunde utgå ifrån. Det gav företagen en gemensam utgångspunkt, gav investerarna en jämförelsegrund och gav tillsynsmyndigheterna ett gemensamt språk för redovisningskraven. Resultatet var inte perfekt, men det var omvälvande.
Vattensektorn har behövt något liknande i åratal. Water Scopes 1–3 utgör den grunden – inte ännu en konkurrerande standard, utan ett gemensamt ramverk för avgränsning och gemensamma definitioner som kan kopplas till befintliga verktyg och ramverk.
De nya utmaningar som artificiell intelligens medför har också tvingat oss att agera. Datacenter kräver enorma mängder vatten för kylning. I takt med att AI-infrastrukturen expanderade snabbt gick vatten från att vara ett nischat hållbarhetsämne till att bli en systemrisk för verksamheten. De tre största hyperscalerna har alla åtaganden om ”vattenpositivitet” – men dessa åtaganden avser endast direkt operativ användning och omfattar inte vatten som är kopplat till elförbrukning eller leveranskedjor. De behöver en väg framåt, och det är de medvetna om.
Stora teknikföretag och välgörenhetsstiftelser har redan anslutit sig till initiativet Water Scopes. Obligatoriska krav på redovisning av vattenanvändning gäller nu i delar av Europa. Investerarnas påtryckningar för ökad ansvarsskyldighet när det gäller vattenfrågor intensifieras globalt. Företagen sätter just nu upp vattenmål för perioden efter 2030. Om det gemensamma ramverket inte finns på plats innan dessa mål fastställs kommer målen att baseras på felaktiga förutsättningar.
Klädföretaget i detta exempel gjorde inget fel. Det mätte det som gick att mäta direkt, redovisade det som rymdes inom dess operativa ramar och uppnådde framgångsrikt sina interna vattenmål. Men utan ett gemensamt ramverk som utvidgar ansvarsskyldigheten bortom egna fabriker och in i inköps- och leverantörsnätverk är korrekt rapportering inte detsamma som meningsfull rapportering.
Nu finns det en möjlighet att lägga en stabil grund. Vatten står äntligen i centrum när det gäller koldioxidfrågan. Arbetet har redan påbörjats.